Åh Jag är verkligen så trött på allt, vill flytta, byta liv, börja om, göra rätt.
Jag är ensam, fast jag har massor av vänner runt omkring mig, men det känns som att ingen är som mig,ingen vill göra samma saker, ingen har samma värderingar, ingen är lika spontan och knäpp som jag och vill aldrig göra något kul typ. Det suger rejält.
Nu låter det som om att jag inte uppskattar mina vänner, visst gör jag det! Men de kommer ändå aldrig att förstå mig, vi är så olika på alla sätt.
De är så tjejiga, fnittriga, och har en helt annan humor. Visst vi skrattar ihop men det är för att vi skrattar tillsammans åt något som alla tycker är roligt.
Vi festar ganska ofta, då brukar de sitta i små gäng och fnittra medans jag hänger med grabbarna och flummar runt och drar världens dåligaste skämt, ibland kollar de konstigt på mig. Är jag konstig? Passar jag inte in hos mina tjejkompisar?
Allt blir så ytligt tillslut, även med mina närmaste vänner.
Bajs.
Skönt att skriva av sig någonstans iaf! Men det är så jobbigt att gå runt och känna såhär, har jag gjort sedan jag var 13. Och ändå förändras det inte, trots nya vänner, nära vänner, ytliga vänner. Är jag så konstig?
Jo precis. Fan va likt det låter. Känns som texter jag kunnat skriva haha. Känner precis samma sak. Spelar ingen roll om jag har hur många och bra vänner som helst jag är ändå alltid ensam. Jag vill ha en bästa kompis som kan hitta på något spontant som jag kan ringa när jag vill som gilalr samma saker som jag men det är jävligt svårt att hitta någon. Men det är bara att se framåt, men är ju trots allt aldrig ensam :)
SvaraRadera